Krav

Idag ringde svågern och undrade hur det gick med fönstren. Min familj ska fixa fönstren i sommar och hans familj något annat på vår gemensamma stuga. Jag hör hans kritik när det inte är klart. Jag hör hur han mästrar med hur han vill ha det. Jag hör hans oro när han inte vågar vara tydlig. Och jag blir så rädd, så trött, så arg. Och vill därifrån. Återigen dessa misslyckanden. Att aldrig få duga. Att alltid göra fel. Att alltid vara fel. Även när jag inte gör nåt. Jag ville sälja stugan. Köpa eget och slippa andra. Återigen denna ensamhet, denna längtan efter isolering, denna längtan efter att slippa. Men mitt i allt detta också en ärlighet mot dottern och frun. Jag kan berätta om min rädsla. Tillåta mig att ha den. Så jag kanske inte är fel, bara rädd för hur det skulle vara. Och kanske gör jag små framsteg, även om de ibland är så gömda bakom gamla beteenden och rädslor att jag har svårt att se dem.

OK

Såg en film igår där det fanns en karaktär som jag kunde känna igen mig i. En vilsen orotad individ som inte visste vem hon var, var hon skulle vara eller vad hon skulle göra eller känna. Hennes karl ville skaffa barn, men hon visste inte. Visste inte hur man skulle känna. Visste inte hur man visste att man kände. Men efter tillräckligt mycket skit, tillräckligt mycket överlevnad, gav hon med sig. Det är ok, sa hon. Det är ok. Inte toppen, bra, perfekt eller fantastiskt, utan det är ok. Jag lockas av ok, känner mig bekväm med det. Ok låter fantastiskt. Men jag vet inte om det är ok att känna så. Om ok är en nedlåtande kompromiss. Att inte ha levt. Eller om det är ok. Undrar om det är sånt här som jag hört folk kalla ”enkelt men inte lätt”. Får återkomma.

Överlevnad

Rädslan har fått ett otroligt starkt fäste igen senaste tiden. Större delen av tiden önskar jag just nu bort alla vänner, min familj, fru, barn, kollegor, min bror, pappa, grannar och alla som någonsin sett mig eller som kommer att riskera se mig under återstoden av den här dagen. Hela jag känns som ett enda stort dj-a misslyckande som ingenting klarar. Vartenda litet misstag, varenda antydan till besvikelse från människorna omkring mig, känns så tung att jag bara vill bort. Flytta nånstans där jag är ensam. Vänta in döden. Imorse kändes det som om mitt mål i detta liv är att överleva. Att jag kanske tagit livet av mig i alla tidigare. Jag kanske inte ska kräva så mycket. Känns rätt enkelt just nu. Just nu vill jag bara stå ut tills jag får gå lägga mig.

Fest

Jag vill ha fest när jag fyller jämt i år. Men jag törs inte. Och jag vet inte hur man gör. Kanske lika bra. Jag har precis varit på fest, nån som fyllde jämnt, bekanta människor som jag i andra sammanhang är mer trygg med än med många andra – och ändå blev jag så vilsen att jag valde att gå i förtid. Kände mig ensam. Ovan. Blir inte lättare av att jag inte hör pga allt sorl. Nu kan jag iallafall gå när jag vill. Det kanske är svårare om det är min fest. Så jag kanske inte ska ha nån. Eller nåt smått. Annars ordnar släkten nåt och det blir inte mitt. Jag vet inte. Jag kan inte. Vet inte hur man har en fest. Ibland känns det som om allting ska vara så förbannat svårt.

Andras lögner

… har jag oftast inget större problem med nu för tiden. Tror jag ljugit så mycket själv att jag snarare tycker det är skönt att komma på när andra gör det. Ibland trasslar det till sig för personen och det kan jag tycka är lite charmigt. Och skadeglatt eftersom jag då får känna mig lite bättre. Får lite bekräftelse på att det är enklare att vara ärlig. Men ibland ställer andras lögner till det för mig. Speciellt om jag bestämt mig för att själv vara ärlig och så kan jag inte vara det utan att utelämna den andre. Idag var en sån dag. Och jag blir så arg. Jag vill inte att andra ska ha inflytande över när jag får visa mig. Jag är inget offer längre. Jag vill åtminstone inte vara det. Men idag kände jag mig som ett och jag gillar det inte. Nä, jag gillar det INTE.

Ta plats

Det har blivit svårare att ta plats igen. Började igår på en tredagars kurs och kände ett behov av att hålla munnen stängd. Som om mängden tystnad avgjorde hur bra jag var. Jag visste mer än de flesta om ämnet och det kändes ödmjukt inför dagen att backa. Och jag lyckades hålla en tillräckligt låg profil tills sista halvtimmen då jag blev för trött för att orka hålla min målsättning och gjorde flera korta inlägg på kort tid. Jag fick bekräftelse av några, lite sårad kritik av en annan, och när det var slut så gick jag så fort jag kunde därifrån. På kvällen var det årsmöte i bostadsrättsföreningen. Jag brukar ha svårt att ta plats där. Känner mig liten. Som om jag smugit mig in och inte riktigt har rätt att bo där. Blev nervös igår när jag yttrade mig. Men gjorde det ändå flera gånger och kunde också låta bli flera gånger. Som om det inte var vad jag sa som var viktigt utan att jag sa, och att jag lät bli. Inatt var jag sömnlös mellan två och tre pga platsen jag tog på kursen igår. Men det känns som om jag är på rätt väg. Och snart är jag där igen. Vid nästa hållplats ligger kursen.

Ensam

Lördag kväll. Familjen på konsert. Jag följde inte med utan tänkte ”göra nåt” en lördag kväll. Insåg idag att jag inte har nån att ringa. Ingen som jag kan kontakta med kort varsel eller bara droppa in hos. Har 150 personer på Facebook så jag tänkte jag provar att läsa ur en öppen fråga där. Jag har aldrig vågat förut för tänk om ingen svarar. Tänk om det syns att ingen svarat. Men jag tog mod till mig och la ut frågan. Och ingen svarar. Ingen. Inte ens ett gillande. Nu ligger jag i soffan och ser på en film och inser hur dj-a ensamt det egentligen är. Lite bitter på mamma, pappa och livet. På ödet. På det faktum att jag är så satans rädd att jag inte har en enda människa att gå dricka kaffe hos en fri solig kväll som denna. Men jag får samtidigt tillstå att jag inte är nedslagen. Lite konstigt faktiskt. Känns som en bekräftelse. En bekräftelse på att det jag längtar efter inte finns där, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas där. Bekräftelse på att livet är något annat, att syftet är något annat. För annars kan jag lika gärna lägga av. Och det känns inte riktigt som om jag ska det. Inte nu. Inte än. Jag ligger i soffan och ska se klart en film. Ensam. Och vad det är för dj-a mening med det det vet jag inte. Men jag har just nu ingen aning om vad jag ska göra annars.

Tidigare äldre inlägg